Antiklimax i Göteborg
Det var upplagt för en riktig toppomgång i schlagerns fjärde och avslutande deltävling. Men av detta blev intet. Eller åtminstone mycket lite. Trots en handfull namnkunniga artister (och låtskrivare) blev veckans omgång en besvikelse. Utgången blev också minst sagt oväntad. Evan och Laila Adéle kunde uteslutas i samma stund som de äntrade scenen.
Det syntes och hördes direkt att de inte skulle vara realistiska konkurrenter till en plats bland de fem i nästa omröstning. De flesta i vårt lilla schlagersällskap var också ense om att Björn Kjellman borde vara den tredje att avfärdas direkt. Men vi uteslöt inte heller att en och annan lomhörd pensionär skulle finna den spygröna hatten och kavajen trevlig. I så fall skulle Rednex eller Günther ryka, kom vi fram till.
De två utdaterade popbidragen var ungefär vad man kunde vänta sig. När few-hit-wonders i desperation söker sig till Melodifestivalen brukar det sällan vara med låtar som står i ”klass” med genombrottshittarna. Denna afton var inget undantag. Günthers bit var riktigt blek och Rednex bjöd på alldeles för lite fart i förhållande till sin tidigare bonndisco. Som bekant blev det Günther som drog det korta halmstrået i första röstningen.
Med lätt ögonbrynshöjning konstaterade soffexperterna att Björn Kjellman fått leva vidare en halvtimme till. Detta trots den vedervärdiga scenklädseln, det äckligt stripiga håret och den fruktansvärt sövande låten, som påminde mest om småskolans avslutningsdänga, ”barfota utan strumpor och skor…”.
Tipsen omformerades under andra röstningen (någon tanke på att ringa själva fanns aldrig i sällskapet). Enigheten var stor om att ”Evigheten” skulle gå vidare. Inte på grund av att låten var något speciellt, utan mest på grund av bristande konkurrens och personkulten kring Carola. Den andra finalplatsen skulle gå till Roger Pontares version av ”We Will Rock You” (Queen). Sandra Dahlberg skulle möjligen kunna utmana Pontare, men var i vilket fall given i Andra chansen. Rednex skulle väl också få en andra chans då, eftersom mannen i den spygröna hatten omöjligt skulle kunna gå längre än så här.
Så blev det inte alls, nästan. Carola gick förstås till final. Detta trots att hennes blotta uppenbarelse är så outhärdligt för mycket, på alla sätt. Men Dahlbergs i sammanhanget riktigt starka låt räckte inte ens till en andra chans. Mycket märkligt! ”Avgörandet” mellan henne och Kjellman sågs närmast som en skrattmatch i soffan. Men skrattet sattes i halsen likt en ilsken chilinöt. Fjanten i final alltså…
För att se framåt, bör de sista finalplatserna tillfalla två ur kvartetten Magnus Bäcklund, Velvet, Elysion och Pontare. Något annat vore mycket skumt, även om Patrik Isaksson inte helt kan räknas bort. Men oavsett utfallet i afton blir det ett ganska slätstruket finalfält. En handfull skapliga låtar, men ingen som givet skulle föra Sverige vidare i kvalet till den stora Eurovisionsfinalen. Tyvärr, schlagerpatrioter… Själv hittar jag nog i vanlig ordning min favorit i Östeuropa, så jag bryr mig egentligen inte om den detaljen.
